Recension: ”We have always lived in the castle” av Shirley Jackson

Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.

Säkert har du sett serien The Haunting of Hill House dyka upp när du skrollat dig fram på Netflix i jakt på något att titta på för kvällen. Personligen är jag alldeles för rädd för att titta på sådana styggelser på TV, men ge mig en skräckbok och jag slukar den gärna lika snabbt som Dracula sätter tänderna i Harker. Anledningen till att jag nämner The Haunting of Hill House, är att den bygger på Shirley Jacksons bok med samma namn. Som jag inte ska skriva om här. Istället tänkte jag skriva om ”We have always lived in the castle” (svensk titel: Vi har alltid bott på slottet) , även den av Jackson men ett gotiskt mysterium snarare än nagelbitande skräck.

Utstötta och hatade av alla

I ett ståtligt hus bor systrarna Merricat och Constance tillsammans med sin rullstolsbundna farbror Julian. Så pass utstötta är de att den knappt ens är säkert för dem att vistas ute på gatorna. Faktum är att sedan resten av deras familj dog sex år tidigare, har Constance och Julian inte ens lämnat ägorna. Merricat smyger sig ut för att handla och besöka biblioteket med jämna mellanrum, men möts då ofta av byborna som skriker en ramsa efter henne:

Merricat, said Connie, would you like a cup of tea?
Oh no, said Merricat, you’ll poison me.
Merricat, said Connie, would you like to go to sleep?
Down in the boneyard ten feet deep!

Shirley Jackson, We Have Always Lived in the Castle

Det är nämligen så, att Merricats och Constances föräldrar, lillebror och faster inte råkade ut för någon olycka 6 år tidigare. De blev förgiftade. Medelst arsenik i sockerskålen. Merricat hade gått och lagt sig och åt inte av desserten (björnbär och socker), Julian åt men överlevde, och Constance valde att inte sockra sina bär. Constance blir naturligtvis huvudmisstänkt, men släpps då det inte går att bevisa hennes skuld. Men byborna har inte glömt. Och de har definitivt inte förlåtit vare sig Constance eller Merricat.

En oväntad släkting dyker upp och stör friden

Plötsligt dyker deras kusin Charles upp och vill återuppta kontakten med dem. Merricat som är väldigt beskyddande om sin storasyster Constance, börjar genast ana ugglor i mossen. Sakta men säkert byggs en hotfull stämning upp mellan dem. Och naturligtvis går allt käpprätt åt helvete till slut.

”We have always lived in the castle” är en stillsam och suggestiv novell med en tydlig dragning åt det gotiska och en undrar om vem gjorde det? Vem var det som förgiftade deras familj. Var det en av systrarna, eller är de helt oskyldiga.

Trots att man nästan kan känna lukten av blommorna i deras trädgård, är detta en perfekt bok att ta med sig in i hösten om man gillar mörka och rysliga berättelser. Och tycker man inte om den, ja då är omslaget värt ett inköp i sig. Man ska inte döma en bok utifrån omslaget, men när omslaget är så här snyggt, är det svårt att låta bli.