”Den tysta gästen” är skriven av debutantförfattaren Clémence Michallon, som sedan tidigare även är verksam som journalist med fokus på true crime. Det märks. Boken är väldigt rakt formulerad, utan sentimentala omskrivningar. Ett stilval som jag tycker passar det allvarliga ämnet väl. Boken följer den tysta gästen, en ung kvinna vars namn läsaren inte känner till. Allt vi vet är att hennes fångvaktare säger åt henne att hennes namn nu är Rachel.
Fångvakten är mannen som kidnappade henne, Aidan Thomas. En familjefar med en tonårsdotter, och en fru, som inte anar vad han gömmer i ett skjul i trädgården. När Aidans fru dör i cancer tvingar omständihgeterna honom och dottern till att flytta. Och Rachel får följa med. Den nya huset de hamnar i förbättrar hennes förutsättningar att kanske lyckas rymma. Plötsligt förnimmer Rachel en känsla av hopp för första gången på länge. Kan det finns en möjlighet för henne att bli fri? Fri, med livet i behåll?
Clémence Michallon har koll på true crime
Berättelsen i sig är tyvärr inte långsökt. Även om man önskar att den skulle vara det. Men det finns flera fall, världen över, av män som fångar kvinnor och håller dem instängda. Några sådana blir faktiskt onämnda i den ”Tysta gästen”. Har man koll på true crime så kommer man känna igen referenserna. Det märks att Clémence Michallon har bygt sin bok på grundlig research, även om berättelsen är hel fiktiv. Det får mig som läsare att fundera på alla som just nu fortfarande hålls fångna någonstans, utan att deras familjer ens vet om de är vid liv.
Jag tycker att det är ett intressant grepp att bygga upp ett specifikt fall som bygger på hopplockade detaljer från faktiska brott. Och att sedan i boken försöka återskapa realistiska tankegångar hos alla inblandade. Det känns mer hänsynsfullt än vad true crime-böcker ofta gör (undantaget dem skrivet av offren själva). Det är inte heller något fel på graden av spänning i boken. Författaren kan verkligen bygga upp ett dramatiskt händelseförlopp. Jag snubblar nästan över boksidorna i min iver att få veta hur det ska gå.
”Den tysta gästen” är spännande ända fram till ett något plötsligt avslut
Berättargreppet är alltså att bjuda på så många olika perspektiv som möjligt. Som läsare får man i första hand följa den tysta gästen, Rachel. Man får även följa Aidan Thomas andra offer. Både sådana han redan mördat, i deras absolut sista stund, men också hans planerade, framtida offer. Lite mer sällsynt förekommande ges vi också tillfälle se Aidan Thomas ur hans tonåriga dotters ögon.
Så fortgår det boken igenom. Perspektivet både hoppar i tid och mellan olika karaktärer. Ända fram till slutet. Då helt plötsligt tystnar rösterna väldigt tvärt. Efter att ha få följa flera personers tankar så intimt så länge, så känns det lite snopet att boken bjuder på så pass lite avslut. Berättelsen är över innan jag känner mig helt klar med den. Jag hade gärna sett några kapitel till mot slutet. Eller varför inte ytterligare ett nytt perspektiv, kanske från Rachels anhöriga? Med det sagt, ”Den tysta gästen” är utan tvekan en bok för de som tycker om att sträckläsa. Det lättlästa språket ihop med den intensiva spänningen gör boken till en munsbit man slukar riktigt snabbt.
