”Passageraren 06:20” är den första boken i en serie böcker om huvudpersonen Travis Devine. Del två blev publicerad i februari i år, under den svenska titeln ”Avgrunden”. Travis Devine är en huvudkaraktär som, av något oklara men antytt dunkla skäl, plötsligt lämnat sin karriär inom militären. Detta trots sina framgångar och att han blivit rikt dekorerad. Därefter studerar Devine ekonomi och när boken inleds möter vi honom på 6:20-tåget in mot Manhattan. Han är på väg till sitt jobb som finansanalytiker på ett åtråvärt bolag, men en VD som är rikare än vad som knappt går att föreställa sig.
Plötsligt tar vad som fram till dess bäst kan beskrivas som en inrutad, enahanda vardag en plötslig vändning. En anställd upptäcks död och Devine dras raskt in i en härva av misstankar och anklagelser. Med hans plötsligt avsked från militären som påtryckning blir Devine rekryterad av en specialenhet inom Homeland Security. Han får av dem i uppdrag att reda ut vad det är som sker i skyskrapan som utgör hans arbetsplats. Framför allt är det den för de anställda oåtkomliga våning 52 som väcker många frågetecken.
För mycket finess, för lite känsla
Jag har tidigare, många gånger, uttryckt min förkärlek för den här typen av böcker – thrillers som alla utgår ifrån mer eller mindre samma formula. Det är inget fel med det. Många feel good-böcker fungerar på samma sätt. Och på pappret har ”Passageraren 06:20” alla de rätta ingredienserna. Men jag tycker ändå inte att Baldacci riktigt knyter ihop säcken i den här boken. Eller. Det stora problemet är kanske att säcken knyts ihop så otroligt väl att känslan försvinner till förmån för finess.
Inte en enda karaktär får vara betydelselös. Inte en enda detalj får existera utan ett syfte. Allt som omskrivs är en lös tråd. En tråd som i slutet av boken har knutits ihop med minst en annan. Visst. Det är klart man gillar när vad som först framstår som en röra mot slutet kan förklaras i ett gemensamt sammanhang. Men min kritik mot ”Passageraren 06:20” är att Baldacci drar det för långt. Det blir för otroligt. Och då är förstås en bok om en högt dekorerad militär som sedan lyckas utbilda sig inom ekonomi och knipa en åtråvärd position i finansbranschen, med plot armor utan dess like, aldrig särskilt trovärdig till att börja med.
”Passageraren 06:20” är underhållande men platt
Men böcker som ”Passageraren 06:20” behöver inte vara trovärdiga. Jag läser dem inte av den anledning i alla fall. Jag läser för att bli underhållen. Den här boken fick visserligen timmarna att rinna iväg när jag satt och väntade på en flygplats. Så det syftet uppfylldes. Trots det är jag inte helt nöjd med läsningen. Det finns i mitt tycke liknande böcker som lyckas bättre. De kanske inte har något större djup men de har lite mer känsla. Några av dem är faktiskt också skrivna av David Baldacci.
