”Ta min hand” är en fiktiv berättelse om sanna händelser. Som en i en mycket lång rad av händelser, där en regering eller myndighet hänsynslöst utnyttjat samhällets mest utsatta, skildrar Dolen Perkins-Valdez bok hur unga, fattiga flickor helt fråntas makten över sina egna liv. Berättelsen utspelar sig i södra USA på 1970-talet. Men liknande saker har hänt över hela världen, inte minst här i Sverige.
Nyutexaminerad sjuksköterska anar att något är allvarligt fel
Civil Townsend har en ytan privilegierad uppväxt. Hennes pappa är läkare och Civil beslutar sig för att själv arbeta inom vården. Men hon väljer att gå sin egen väg. Istället för att utbilda sig till läkare hon med, tar hon som nyutexaminerad sjuksköterska anställning på en familjeplaneringsklinik. I arbetsuppgifterna ingår att bistå flickor och kvinnor med vad preventivmedel som finns tillgängligt.
Några av hennes första patienter blir två mycket unga flickor, som trots sin låga ålder båda behandlas med p-sprutor. Det första hembesöket chockar Civil, och hon har svårt för att hålla sig professionell. Lusten att hjälpa mer än så tar över. Men hon har även svårt för att tygla sin nyfikenhet. Varför behöver dessa barn preventivmedel? Och varför väcker hennes frågor så starkt motstånd från hennes chef på kliniken? Sakta men säkert börjar Civil nysta upp de faktiskt omständigheterna, samtidigt som även hennes eget liv börjar spricka i sömmarna.
Gripande berättelse med sann bakgrund men lite platt språk
”Ta min hand” riktar ljus mot en historisk händelse som jag inte kände till sedan tidigare. Men det kanske beror på att den, tyvärr, är långt ifrån unik. I Sverige behöver man inte heller backa särskilt långt tillbaka i historien för liknande berättelser. Även om Civil Townsend är en fiktiv karaktär, något som Dolen Perkins-Valdez tydligt klargör i boken, så känns berättelsens förankring i verkligheten både trovärdig och stabil. Det gör ”Ta min hand” till en gripande berättelse.
Det jag inte riktigt klickar med, är historiens högsta toppar och djupaste dalar. Av någon anledning känns de mest dramatiska tillfällena lite platta. De gånger texten bygger upp för något stort så sker absolut något som ger berättelsen en ny riktning. Men det känns aldrig så omvälvande som det borde göra. Kanske kan det vara översättningen? Eller kanske är det något annat. Det påverkar oavsett mitt helhetsintryck, och gör att ”Ta min hand” inte griper mig så mycket som den troligen hade kunnat göra. Trots det var det läsning som flöt på och som om inte annat verkligen inspirerar. I dessa tider kan man inte läsa för mycket om individens förmåga att kunna påverka samhället, världen, till det bättre.
