Jag fick nys om Nora Krug som illustratör när jag läste Timothy Snyders ”Om tyranni”. I den boken var jag visserligen inte fullständigt imponerad av hur text och illustrationer komponerats ihop. Men jag gillade både text och bilder för sig. Det gjorde mig nyfiken på vad Nora Krug mer hade producerat, och på så sätt hittade jag ”Heimat”. Denna seriebok, eller grafiska roman som det också kallats, följer Nora Krug när hon fördjupar sig i och, med tiden, gör upp med sin släkthistoria.
Sökandet efter eventuell arvsskuld
Krug är född och uppvuxen i Tyskland, men sedan en lång tid tillbaka bosatt i New York, USA. Inledningsvis handlar boken mycket om identitet. Och om hur Nora Krug upplever det som kluvet att konkretisera sin identitet som tysk, när det finns så mycket förutfattade meningar om vad tyskar är – och vad det tyska folket har gjort historiskt. Ämnen som arvsskuld men också bokens titel, ”heimat”, förs upp till ytan. Jag ska erkänna att jag inte var bekant med ”heimat” som begrepp tidigare. Men det betyder hembygd, en plats man härstammar från eller känner väl.
För Nora Krug är Tyskland förstås hennes enda heimat. Både Tyskland som plats men också att vara tysk. Men det tas ofta emot på samma sätt, med Hitler-skämt och mer eller mindre kamouflerade antydningar om det ena eller andra vad gäller förintelsen. I ”Heimat” skildrar Krug med både ord och bild sina egna funderingar kring detta. Vad gjorde henne släkt i 1930- och 1940-talets Tyskland? Finns det något hon borde känna ansvar för, eller ta avstånd från?
Grafisk roman som inte värjer för de svåraste frågorna
I ”Heimat” blandas Krugs illustrationer, som ibland är mer klassisk serie men ofta tar sig många olika sorters form, med riktiga bilder och dokument som författaren fått från sin släkt eller funnit i arkiv. Det är som läsare väldigt spännande att följa Krugs grävande efter sanningen. Och det är imponerande hur ärlig hon är, båda egna och andras tvivel får se dagens ljus.
Trots att det är svårt att veta helt säkert idag, vad andra verkligen gjorde, kände och tyckte för nästan hundra år sedan, så bjuder ”Heimat” dessutom på ett avslut. Och trots att denna grafiska roman är 292 sidor lång, så kändes det som läsning som gick väldigt snabbt. Jag har inte så stor erfarenhet av grafiska romaner. Men det kändes som att Krugs illustrationer, ihop med arkivbilder, verkligen lyfte berättelsen till en extra nivå. Nästan som om det var min egen arvsskuld som stod på spel.
Rentvås eller för evigt nedtyngd av förfäders agerande? Krug får ett svar. Och min känsla är att hon hade delat med sig av resultatet av sitt arkivgrävande oavsett vad hon slutligen fått fram. Något som ger lite extra till läsvärdheten hos ”Heimat”.
