Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
Ugh. Under den första fjärdedelen av Gregg Olsens ”Inte ett ord”, originaltitel ”Tell no one”, ville jag bara stänga igen boken och slänga bort den. Jag stod inte ut med hur hemsk en förälder kan vara mot sitt barn. Och jag stod inte ut med att lidandet till synes aldrig tog slut. Det bara eskalerade.
”Inte ett ord” handlar om det verkliga fallet med Michelle ”Shelly” Knotek, som på ytan kanske inte riktigt framstod som en dröm. Men som ingen anade vilken mardröm hon verkligen var, framför allt för sin egen familj. Boken är uppdelad i sju olika delar, som dels berättar om Shelly utifrån olika närstående personers perspektiv, men även uppdelat utifrån hennes offer och faser i hennes liv. I början hade jag svårt att förstå om allt som återges faktiskt har hänt eller om författaren tagit sig viss konstnärlig frihet och fyllt i mellan raderna. Det gjorde det inledningsvis svårt att svälja en del detaljer. Inte kan väl det här vara sant?
True crime som ett hemskt och suddigt barndomsminne
”Inte ett ord” hade lätt kunnat vara en bok som gick över gränsen för hur ett verkligt brott får återges, eller kanske snarare broderas ut. För den känslan fick jag ibland. Boken är skriven som en roman snarare än som ett reportage. Berättelsen hoppar runt en del i tid och perspektiv. Kanske är det ett medvetet grepp, att allt lite grann ska flyta ihop på samma sätt som barndomsminnen (i synnerhet sådana man vill glömma) kan göra? För mig, som föredrar true crime-böcker som är lite mer tydliga med vad som är fakta och vad som är slutsatser som dragits i efterhand, så är själv berättandet inte helt perfekt.
Mycket av de hemskheter som återges är det förstås bara de inblandade som kan känna till detaljerna kring. Inblandade som för det mesta utgörs av Shellys tre barn Nikki, Sami och Tori – som inte bara var väldigt unga under vissa skeenden utan också själva brottsoffer. Men Gregg Olsen har faktiskt intervjuat de berörda. Framför allt Shellys tre döttrar, som verkar känna att de får ett avslut genom att berätta sin sida av saken.
Författaren har också intervjuat Shellys styvmor och några av de anhöriga till hennes offer. Shelly Knoteks man David Knotek, själv medbrottsling till många av Shellys brott, har även han gått med på att bli intervjuad. Något som förvånar, med tanke på hur han ändå framstår för läsaren. Shelly Knotek själv gick initialt med på en intervju men fullföljde aldrig. Likväl, när man förstår att det i allra högsta grad är rätt personer som lagt grunden för allt som återges i boken så blir ”Inte ett ord” både mer trovärdig och mer hemsk på samma gång.
En bok bara för den som orkar läsa om lidande
Boken avslutas med ett efterord, där Gregg Olsen återger vad som hänt sen Shelly Knotek till slut greps för sina brott. Där står det att hon ska friges år 2022. Jag googlar och ser att sen bara någon vecka tillbaka är Shelly ute igen, efter att ha lämnat fängelset den 8 november 2022. Det är bara att hoppas på att hennes skräckvälde tog slut där boken avslutas. Och att hennes barn kan fortsätta leva sina liv även med deras mamma ute i samhället.
Är man känslig för barn som behandlas illa så är den här boken omöjligt att ta sig igenom. Även om man vet att barnen idag trots allt verkar må rätt bra. Men Shellys andra offer hade inte sådan tur och deras utstuderade lidande är svårt att skaka av sig. Trots efterordet, trots att det är Shellys döttrar som bistått Gregg Olsen under bokskrivandet, trots att Dave Knotek själv har bidragit, så är de ändå svårt att förstå att ”Inte ett ord” är en sann berättelse. För mig är känslan efter boken solklar. Jag vill aldrig läsa ”Inte ett ord” igen.
