Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
Christian Unge är läkaren som blev författare, och som hördes och syntes mycket i medier i samband med släppet av ”Har jag en dålig dag kanske någon dör”. Hösten 2022 kommer Unges andra självbiografiska bok. I ”En del av allt” tar författaren itu med sin pappa. Och med sig själv. Men framför allt med relationen mellan far och son. Hur den såg ut under Unges barndom och ända fram till pappans död. En död som kom som en chock. Men som, när sjukdomshistorik och relationen till alkohol kommer i dagern, på samma gång inte var helt oväntad.
Boken är uppdelad i fyra delar och även om man redan från start får förklarat för sig vad som väntar, så händer det flera gånger att man hajar till under läsningen. Det känns inte som att Unge är ute efter att försköna något. Han är framför allt duktig på att inte falla i fällan att mildra varje ord som kan låta som negativ kritik med en efterföljande, djuplodande kärleksförklaring. Man behöver inte säga att man älskar sina barn, innan man klagar på att man blivit väckt en gång i timmen natten igenom. Det ena utesluter inte det andra. Och det känns som att det är väldigt lite av hur just denna pappa och son levt ett liv tillsammans som uteslutits från berättelsen som skrivs ned.
Bra grundkurs i varför man ska vörda sin lever
Jag är väldigt förtjust i böcker som utspelar sig i sjukhusmiljö, och uppskattar verkligen de utbildande inslagen i ”En del av allt”. Det är skrämmande hur lite man vet om sin egen lever. Och lika skrämmande när man förstår att ett enda organ är så otroligt viktigt för att allt annat i kroppen ska kunna fungera. Unge håller sig dessutom på precis rätt nivå. Jag tappar aldrig intresset under inslagen av fysiologilektioner. Det märks att det är en engagerad läkare som skrivit.
I metadelarna i början av boken avfärdar Unge sina anhörigas propåer om att han kanske borde gå i terapi för att tala om sin far, snarare än att skriva en bok om honom. De har en poäng. (Men terapi är väl något alla skulle kunna må bra av?) Det känns som det finns mycket obearbetat kvar bland det som inte sägs. Men jag tycker nog att boken ger något även för en total främling. Dessutom blir jag nyfiken på vad Unge kommer känna för allt när mer tid passerat och när fler känslor givits tillräckligt utrymme. Något som terapi antagligen skulle kunna hjälpa till med.
Modernt och modigt tema att våga ta itu
Det är också lätt att som utomstående bli frustrerad. Varför ber författaren så mycket om ursäkt för sina misstag? Varför tar han flera gånger upp beslut han ångrar, som han sorgtyngd skriver att han måste leva med? Samtidigt som han är så villig att förlåta sin pappas fel. Var det inte Christian Unge som var barnet? Och hans pappa som skulle vara den vuxna? Jag känner igen min egen reaktion på hur orättvis jag tycker författaren är mot sig själv från tidigare läsning. Jag tänkte nämligen precis samma sak när jag läste delar av ”Berätta aldrig det här” av Frida Boisen. De två böckerna har många gemensamma nämnare.
Christian Unge har även författat ett flertal romaner. Jag har läst en av dem men fastnade inte. Men fastnar gör jag direkt efter att jag påbörjat ”En del av allt”. När Unge öser ur en källa av egna erfarenheter så klickar både språk och storytelling. För mig blev det här en bok som påbörjades en morgon och avslutades strax efter lunch samma dag. Det är alltid ett gott betyg när en historia tar ett osläppbart grepp om sin läsare. Och ”En del av allt” ger mig mycket att tänka på. Samt en helt ny respekt för min fantastiska lever.
