Jag har en tendens att köpa böcker och sedan låta dem ligga och liksom mogna hemma i några månader. Så var det med ”A good girls’ guide to murder” av Holly Jackson. Jag köpte den förra hösten på The English Bookshop i Stockholm, men började inte läsa den förrän jag var i Lofoten i somras. Men AGGGTM (som den förkortas) är faktiskt bara första delen i en trilogi. Vanligtvis brukar jag tappa intresset efter ett par böcker, men jag fick upp tempot och ville helt enkelt läsa mer om Pippa, som huvudkaraktären heter.
Recension av ”A good girl’s guide to murder” av Holly Jackson (del 1)
I den första boken möter vi Pippa Fitz-Amobi som ligger i startgroparna för ett specialarbete på gymnasiet. Hon har valt att skriva om ett mord som skedde fem år tidigare. Eller snarare: ett förmodat mord, för man hittade aldrig kroppen efter Andie Bell. Däremot var polisen säker på vem som låg bakom det förmodade mordet: Sal Singh. Men han är också död. Pippa, eller Pip, är inte alls lika säker på att det var Sal som låg bakom Andies försvinnande – och nu vill hon rentvå hans namn.
AGGGTM kan kanske bäst beskrivas som en modern Kitty. Tonårstjej som är mer nyfiken på sanningen än vad den småtrötta polisen i den lilla brittiska staden Little Kilton. Hon tar hjälp av Sals lillebror och börjar så sakteliga nysta upp sanningen – som är mer komplicerad än vad man först hade kunnat tro.
Första boken bjuder på ett par rejäla twistar, vilket jag verkligen uppskattade. Ofta brukar jag kunna lista ut ”who dunnit”, men det kunde jag faktiskt inte i första boken. Jag sprang raka vägen till biblan och lånade del två.
Recension av ”Good girl, bad blood” av Holly Jackson (del 2)
I ”Good girl, bad blood” har det bått några månader sedan Pip löste Andie Bell-fallet. Hon har gjort en podcast om mordet och hennes utredning, som naturligtvis blivit en rasande succé. Hon har svurit att inte ta sig an fler fall, eftersom hon själv kände att hon blev besatt. Men så försvinner hennes vän Connors storebror Jamie. Polisen, med hänvisning till Jamies förflutna, tror att han själv valt att dra – han är trots allt 24 år. Men Connor och Connors mamma är inte alls lika övertygade. Pippa bestämmer sig för att hjälpa dem, och på samma gång göra en andra säsong av podden i förhoppningen att få in tips om vart Jamie kan ha tagit vägen.
Även i del 2 av AGGGTM lyckas Holly Jackson krydda med överraskningar. Men här börjar Pippa gå mig lite på nerverna. Hon är hela tiden medveten om när hon går för långt och när hon kliver över gränser, men lyckas ändå inte riktigt lägga band på sig. Och det straffar sig också delvis, när Pippa ställs inför det faktum att sanningen ibland har oanade och oåterkalleliga konsekvenser.
Recension av ”As good as dead” av Holly Jackson (del 3)
I den sista boken, ”As good as dead”, möter vi en Pip som inte mår bra. Inte alls. Hon lever med konsekvenserna av vad som hände i ”Good girl, bad blood”. Hon bestämmer sig för att hon behöver lösa ett sista fall för att kunna gå vidare. Ett fall som inte är i gråskala. Ett fall som är svart och vitt. Men finns det ens några sådana fall? Dessutom verkar det inte bättre än att hon fått en stalker. Men vem är det – och varför verkar det som att allt som hänt i Little Kilton de senaste åren faktiskt hänger ihop?
Men i tredje boken tappar jag faktiskt allt tålamod, både med Pip och med författaren som låter Pip bete sig på det här sättet. Det finns absolut delar av berättelsen som jag köper, särskilt den första halvan av boken (trots att den är lite seg), men det som kommer sedan har jag svårt att både acceptera och förlåta.
Slutliga tankar om AGGGTM-trilogin
Men oavsett vad jag tycker om vändningen som denna bok tar, kan jag inte sticka under stolen med att min puls är riktigt hög under vissa delar. Det ÄR spännande. Jag tycker att sista boken är den svagaste och jag får inte riktigt det avslut som jag hade önskat efter tre böcker. Men jag tycker ändå att ”A good girl’s guide to murder” är en trilogi som är väl värd att läsa. Det är en spännande YA-deckare, som skulle passa jättebra som serie på Netflix. Och även om Pippa har irriterat mig en del, kommer jag nog ändå att sakna henne lite.
