Säga vad man vill om deckare i tropen: gränslösa privatpersoner lägger sig i utredningar och hjälper en motvillig poliskår att lösa mord, men det är onekligen en genre som växer sig större för var år som går. När började den ens? Håller vi Ms Marple som vår OG-sleuth? Hecule Poirot? För Sherlock är ju i det närmaste polis, fast ändå inte. Jag är för det mesta rätt vänligt inställd till denna genre och en bokserie som verkligen fångade mig förra året var Johan Theorins deckare som utspelar sig på Öland: Ölandssviten. Men det var inte ren kärlek.
Läs i rätt ordning: Ölandssviten av Johan Theorin
Böckerna i Ölandssviten läses allra bäst i ordning. Nog fungerar de som fristående verk också, men ärligt talat vill man lära känna karaktärerna redan från bok ett, så man förstår varför en skröplig pensionär hasar runt på norra Öland och löser brott. Jag säger inte att det kommer göra det helt trovärdigt, men bestämmer man sig för att läsa Ölandssviten av Theorin, så är det just detta man köper in sig i. Lika bra att omfamna det.
- Skumtimmen (bok 1)
- Nattfåk (bok 2)
- Blodläge (bok 3)
- Rörgast (bok 4)
- Benvittring (bok 5)
Recension: “Skumtimmen” av Johan Theorin
”Skumtimmen” är den första boken i Ölandssviten och här får vi för första gången bekanta oss med den pensionerade sjökaptenen Gerlof Davidsson. 20 år efter att hans barnbarn spårlöst försvann från trädgården på Öland en dimmig sensommardag, ringer han sin dotter och ber henne komma till ön för att hjälpa honom nysta i vad som egentligen hände dagen då hennes son, hans barnbarn försvann. Julia åker (motvilligt) till Öland, ön där hon växte upp, och får höra talas om Nils Kant – en mytomspunnen man som för många många år sedan, satte skräck i en hel by, men som sedan länge är död och begraven.
När jag plockade upp denna bok, trodde jag alltså att det var skräck eller i alla fall en spökhistoria jag var till att sätta tänderna i. Det är det inte riktigt, även om det naturligtvis finns en smygande spöklik stämning där man slungas mellan nutid (som inte riktigt är nutid, utan snarare slutet av 90-talet), 70-talet och hela vägen till 40- och 50-talen. Det är spännande och miljöbeskrivningarna av Öland är ljuvliga. Jag som tillbringat många somrar i min barndom och mina tonår på Öland, njuter av att få möta ett kargare och kallare Öland än vad jag är van vid i Färjestan och Bläsinge.
Detta är en spännande bladvändare och delar av boken, de som utspelar sig i dåtid, för mina tankar till 1794 – boken av Niclas Natt och Dag alltså, inte årtalet. Det är stundtals rått och stundtals sorgligt. Och Gerlof visar sig vara en pensionär man snabbt fattar tycke för.
Recension: “Nattfåk” av Johan Theorin
Vintern är på väg och med den den ökända fåken. Katrine och Joakim Westin har flyttat från Stockholm till det vackra huset (med renoveringsbebov) på Åludden. Just när de börjat komma på plats så smått, drabbas familjen av en förlamande tragedi. Och medan de försöker genomhärda den, blir årstiden mörkare och mörkare kring dem. Ett av barnen pratar om natten med någon, och vad är det som låter som viskningar i huset? Dumt vore det väl, att börja tro på spökhistorier i vuxen ålder, men när mörkret blir kompakt blir det svårt att inte tänka på ryktena om Åludden, och hur de döda varje jul kommer tillbaka.
“Nattfåk” har hittills varit min favorit i Ölandsserien. Vi får möta öns nya polis, som av en händelse råkar vara släkt med Gerlof. Och det är lite charmigt, hur karaktärerna får återkomma genom Ölandssviten. Den som tidigare haft en huvudroll, hör kanske av sig via telefon, eller kommer förbi på en fika. De finns hela tiden kvar, om än bara genom att deras namn nämns, vilket gör att man börjar känna sig rätt nära dem efter några böcker.
“Nattfåk” är absolut den bok som har mest spökig feel, vilket nog också är anledningen till att jag gillar den mest av alla.
Recension: “Blodläge” av Johan Theorin
Har ni någonsin vandrat på Alvaret på Öland? Det är egentligen förvånande att fler böcker inte har Alvaret som miljö, för den är magisk. Lika delar vacker som karg och lite hotfull – i synnerhet när skymningen faller.
Byn Stenvik står tom nästan hela året, men när påsken närmar sig vaknar den till liv då säsongsgästerna börjar komma till ön för att öppna upp sina hus inför sommaren. Gerlof Davidsson har lämnat hemmet och flyttat tillbaka hem till sin lilla stuga. Det är inte lätt, men äntligen får han känna sig som en vuxen person igen. Han misstänker att denna våren kan komma att bli hans sista eftersom han börjar känna sig rätt skröplig och trött. Men plötsligt befinner han sig mitt i en ny mordgåta, när det sker en olycka vid det gamla stenbrottet.
När vi kommer till bok tre, tycker jag att böckerna börjar tappa en smula. Efter ”Nattfåk”, som var en fantastisk lässupplevelse, känner jag när jag läser “Blodläge” att jag rätt ofta blir irriterad på karaktärerna. Ibland är det också lite lätt att glömma, att den utspelar sig typ i nutid men inte helt – och flera gånger kommer jag på mig själv att tänka att allt hade varit lättare om de hade haft mobiltelefoner.
Recension: “Rörgast” av Johan Theorin
Den fjärde delen av Ölandssviten skulle egentligen ha varit den sista delen, men det har kommit en femte bok efter “Rörgast”. I “Rörgast” väcks Gerlof Davidsson mitt i natten av en pojke som bultar på hans dörr. Pojken stapplar in från stranden och berättar om ett skepp fyllt av döda och döende sjömän, och en galen man med yxa. Sommaren har kommit till Öland och ön är full av turister, inte minst campingen som finns i närheten av där Gerlof bor. Men allt verkar inte stå rätt till på campingen och med familjen som driver den.
“Rörgast” tyckte jag hade en så osannolik berättelse att det faktiskt blev lite fånigt. Har har vi nämligen inte bara pensionären Gerlof som måste lösa brott på ön, utan även en mycket ålderstigen antagonist. Det är inte utan att jag undrar vad det finns i vattnet på Öland, som gör dessa gubbar så otroligt seglivade, starka och snudd på dumt envisa?
Recension: “Benvittring” av Johan Theorin
När en död man hittas på stranden, finner polisen även benrester från ytterligare en man. En man som senast sågs i livet tillsammans med polisen Tildas släkting Gerlof. Gerlof får återigen blåsa energi under sina vingar, för att på egen hand nysta i vad det är som har hänt, och märker snart att det är en gammal tragedi, som fortfarande rör upp starka känslor på ön.
Med bok fem, ”Benvittring”, tycker jag att Ölandssviten får sig ett litet uppsving igen efter ”Rörgast”. Visst, det känns fortfarande inte som en hundra procent sannolik berättelse, men samtidigt är jag villig att se mellan fingrarna. Vid det här laget har jag nämligen hunnit bli väldigt förtjust i Gerlof och Tilda och Öland. Nu har jag ju ett gott öga till Öland sedan tidigare, då jag tillbringat många somrar där. Det är en ö som känns mystisk och finns det något ställe jag inte skulle bli förvånad över att det spökade, så är det just på Öland. Kanske har det att göra med mina egna upplevelser som där och då kändes… oroväckande, men som med tiden som buffert, numera känns som fantasier hos en mörkrädd syskonskara. Men vem vet?
Överlag tycker jag om Ölandssviten, även om “Rörgast” gjorde mig en aning förbannad. Men kommer jag läsa en eventuell sjätte bok i Ölandssviten, kanske du undrar? Det kan du hoppa upp och sätta dig på, att jag kommer göra.
[…] Den har många av de där ingredienser man har kommit att förvänta sig av denna typ av mysrysare: den utspelar sig på engelska landsbygden (typ), huvudkaraktären är en kvinna med ett ovanligt […]